De som har läst ”Stor Magi – leva kreativt utan rädsla” av Elisabeth Gilbert har säkert noterat hennes tankar om inspiration.

Hon menar att det handlar om att historien redan finns och att den söker upp författaren i avsikt att bli berättad. Som bevis för denna hypotes uppger hon att flera författare kan ovetande av varandras projekt skriva väldigt lika historier. Givet denna hypotes är frågan ”vad är det universum nu vill att jag skall berätta?” när vi får en idé.

Detta resonemang är i samklang med Rupert Sheldrakes teori om morfogenetiska fält som han beskrev i:  ”New Science of Life: The Hypothesis of Formative Causation” som kom ut 1881. I den menar han att om någon individ i en art lär sig något nytt så blir det kunskap som på sikt blir tillgänglig för alla inom arten trots att de inte har haft någon fysisk kontakt. Kunskapen finns i ett morfogenetiskt fält.

Sheldrakes´ bok gavs ut på svenska 1883 under titeln ”Mot en ny livsvetenskap : hypotesen om formbetingat förorsakande”. I den ställer han upp sin hypotes om formbildningsfält och formresonans oberoende av tid och rum. Han har inte gjort några egna experiment men visar på en rad tidigare forskningsresultat som han anser stöder hypotesen.

Vid Institute of Noetic Sciences, som grundats av astronauten Edgar Mitchell (6:e mannen som vandrade på månen) sattes forskarna att falsifiera Sheldrakes´ hypotes men misslyckades. Då hade de anställt Rupert och när jag träffade Edgar i Värmland 1982 var det enda han talade om morfogenetiska fält (trots att han var inbjuden till konferensen för att tala om sin a upplevelser i rymden).

Nog om denna hyptes och tillbaka till Elisabeths resonemang. Som jag uppfattar det menar Elisabeth att om den ”utvalda” författaren inte tar sig an kallet så söker berättelsen upp en annan potentiell författare. Givet detta resonemang så måste mitt skrivande inspirerat av Signe Bergners liv antigen inte varit en historia som någon annan ville ta sig an eller också var historien väldigt uthållig som höll ut i tjugofem år innan jag lyssnade på uppgiften.
Om man fortsätter på ”flummiga” resonemang: Jag blev i förra veckan uppringd av en läsare av ”Flickebarnet Signe” i förra veckan som undrade om jag reflekterat över om jag och Signe hade levt tillsammans i ett tidigare liv. Det har jag inte men man kan ju undra över varför man under flera år ägnar vansinnigt mycket tid åt en död kvinna–och dessutom har för avsikt att fortsätta ytterligare några år genom att skriva de två återstående böckerna i Trilogin inspirerad av hennes liv.