Bokrecension

Asteroiden av Tora Greve

TiraTiger Förlag 2019

De tre systrarna Ashera, Dalila och Hannibal lever i landet Brazil på planeten Dilmun. Dilmun är en planet i dekadens då mänskorna har förbrukat planetens resurser och fattigdom och svält breder ut sig i dess länder. Planeten förefaller dömd att träffas av en asteroid innan det totala sammanbrottet. Vi får följa de tre systrarna i deras möten med en UFO-grupp och utomjordingar.
Berättelsen flyter på i ett högt tempo med många aspekter från litteraturen om UFO-kontakter och är väldigt underhållande. Jag tycker att berättelsen även speglar många intressanta frågeställningar om mänskliga beteenden och mänsklighetens förutsättningar på en planet med begränsade resurser.
Jag finner boken mycket läsvärd, speciellt om man tidigare läst en del UFO-litteratur som t ex. George Adamskis .

Osannolik upplevelse strax efter trettonhelgen.

Jag var inne på biblioteket i Leksand för att fråga om jag kunde låna deras konferensrum med WiFi då jag planerat vara med på Litterära konsulters dag ”Planera din marknadsföring för hela 2020”. Medan jag står och pratar med bibliotekarien kommer en dam och lägger en bok på disken samt frågar ”har ni del två och tre?” Jag tittar på boken och ser att det är “Flickebarnet Signe” så jag svarar, nej det har de inte – de finns inte än. Båda personerna tittar frågande på mig varvid jag förklarade att jag vet det då jag är författaren och håller på att skriva på del två. 😊

Jag passade givetvis på att fråga vad damen tyckte om del ett och hon tyckte att den var “jättebra”.

Hittar författare på sina historier eller kommer historierna till dem?

De som har läst ”Stor Magi – leva kreativt utan rädsla” av Elisabeth Gilbert har säkert noterat hennes tankar om inspiration.

Hon menar att det handlar om att historien redan finns och att den söker upp författaren i avsikt att bli berättad. Som bevis för denna hypotes uppger hon att flera författare kan ovetande av varandras projekt skriva väldigt lika historier. Givet denna hypotes är frågan “vad är det universum nu vill att jag skall berätta?” när vi får en idé.

Detta resonemang är i samklang med Rupert Sheldrakes teori om morfogenetiska fält som han beskrev i:  ”New Science of Life: The Hypothesis of Formative Causation” som kom ut 1881. I den menar han att om någon individ i en art lär sig något nytt så blir det kunskap som på sikt blir tillgänglig för alla inom arten trots att de inte har haft någon fysisk kontakt. Kunskapen finns i ett morfogenetiskt fält.

Sheldrakes´ bok gavs ut på svenska 1883 under titeln “Mot en ny livsvetenskap : hypotesen om formbetingat förorsakande”. I den ställer han upp sin hypotes om formbildningsfält och formresonans oberoende av tid och rum. Han har inte gjort några egna experiment men visar på en rad tidigare forskningsresultat som han anser stöder hypotesen.

Vid Institute of Noetic Sciences, som grundats av astronauten Edgar Mitchell (6:e mannen som vandrade på månen) sattes forskarna att falsifiera Sheldrakes´ hypotes men misslyckades. Då hade de anställt Rupert och när jag träffade Edgar i Värmland 1982 var det enda han talade om morfogenetiska fält (trots att han var inbjuden till konferensen för att tala om sin a upplevelser i rymden).

Nog om denna hyptes och tillbaka till Elisabeths resonemang. Som jag uppfattar det menar Elisabeth att om den ”utvalda” författaren inte tar sig an kallet så söker berättelsen upp en annan potentiell författare. Givet detta resonemang så måste mitt skrivande inspirerat av Signe Bergners liv antigen inte varit en historia som någon annan ville ta sig an eller också var historien väldigt uthållig som höll ut i tjugofem år innan jag lyssnade på uppgiften.
Om man fortsätter på “flummiga” resonemang: Jag blev i förra veckan uppringd av en läsare av “Flickebarnet Signe” i förra veckan som undrade om jag reflekterat över om jag och Signe hade levt tillsammans i ett tidigare liv. Det har jag inte men man kan ju undra över varför man under flera år ägnar vansinnigt mycket tid åt en död kvinna–och dessutom har för avsikt att fortsätta ytterligare några år genom att skriva de två återstående böckerna i Trilogin inspirerad av hennes liv.

Behov av en mapp “Nedre skrivbordslådan”!

När man forskar på ett människoöde i syfte att skriva en roman inspirerad av det hittar man en rad intressanta personer i hens umgänge. Under de senaste åren då jag läst otaliga brev och almanacksanteckningar kring Signe Bergners liv (1881 – 1945) har jag gång på gång grävt ner mig i hennes bekanta — vilka var det som skrivit de breven till henne? Hennes umgänge innehöll en rad intressanta personer som man skulle kunna använda som inspirationskälla till nya romaner.

För att inte gräva ner sig för djupt i dessa mänskors liv kom jag så småningom ihåg en sak jag lärde mig under min forskarutbildning. Det gick ut på att när man håller på med ett forskningsprojekt så kommer man att komma på en rad intressanta frågeställningar som kanske till och med skulle kunna vara ett mer spännande projekt. För att behålla fokus på det pågående projektet var det då bra att skriva ner den nya idén på en lapp och lägga i sin nedersta skrivbordslåda och sedan fortsätta med det pågående projektet. När man senare funderade på nästa projekt kunde man gräva i skrivbordslådan och se vilka idéer som fanns att välja bland.

Den hågkomsten fick mig att skapa en mapp i mitt projekt benämnd “Nedre skrivbordslådan” i vilken jag lagt in de filer och anteckningar som inte varit direkt relevanta för att skriva trilogin om Signe. Det underlättade då jag i slutet av 2018 började skriva på den första delen i trilogin. Del ett heter “Flickebarnet Signe” och är inspirerat av Signe Bergners tjugofyra första år. En undermapp i “Nedre Skrivbordslådan” är “Professorskan Bergner-Andersson”. Där ligger material som kan bli användbara nu när jag startar skrivandet av trilogins andra roman.

Share via
Copy link
Powered by Social Snap